Förbannad, förvirrad, frustrerad.

Det är inte så jävla kul att blogga, när man skrivt en halv bok och när man trycker på Publicera visar sidan error. Puss på det!

Mycket har hänt sedan 25e oktober.
Jag har hunnit bli 20. Det firades med förfest hos mig med mina fyra bästa vänner. Sedan gick vi till Ghingis och åt middag, jätte gott och jätte mysigt! Det har varit halloween och många utgångar, betalat 150 kr i garderobsavgift till en fitta på Platå. Något som det inte hänt mycket av är att Jobba! Jag är rent ut sagt förbannad!! Ska ringa de imorn och be om en förklaring. Från att jobba minst 2 gånger i veckan till knappt 2 ggr i månaden?! What the hell?!
Sen är jag jävligt förvirrad. På mig själv. Jag sitter fast i något klister känns det som. Jag vill ut! Jag vill få en förändring, jag vill börja leva MITT liv. Man kan, bara man vill. Ingen tvekan. Men vad fan vill man då? Jag vill till USA. Men vill jag åka dit ensam, på egen hand och uppleva allt det jag alltid velat uppleva - ensam? Eller med främlingar? Nyblivna vänner? Ja, man blir så mycket mer självsäker, mycket mer självständig om man åker ensam. Massor med nya vänner, nya upplevelser, nya platser. Så varför tvekar jag?
Vill jag hellre åka till Norge och jobba ihop tillräkligt mycket pengar för att sedan resa runt, med en nära vän och tillsammans uppleva allt det man velat sen man var barn. Men Norge? Är det så lätt att få jobb som man tror? Är lönen så mycket högre? Hur blir det med boende, hyra, mat? Jag som är helt oerfaren.. En ny start, något jag vill ha. Men att välja det framför USA?
Fyfan blir galen.
Det finns en familj som är intresserad av mig. De bor i Norwalk, CT. Trettio min från New York. Hur härligt? De har tre barn, trillingar, på 1,5 år i januari. (!!) Pappan är sjukskriven och är hemma hela dagarna. Mamman och jag pratade i telefon förrförra veckan och hon lät jätte trevlig! Hon ska ringa ikväll med men ännu inte hört nåt. Jag är närvös, pirrig, förväntansfull och rädd som en liten flicka.

Något som är väldigt frustrerande är livet i sin egen mening. Hur det kan sluta för en del människor. Hur mycket ett liv kan påverka så många andra. Det kändes som en mardröm. Helt osannolikt. Som på film. Du var en person som jag lärde känna på högstadiet i tokarp, jag visste mycket väl vem du var innan men på senare dagar skapades en vänskap. Du skiljde dig från många andra. Hade ett skratt som ingen annan, en dialekt och röst som man aldrig kommer att glömma. Varje gång du sjöng ville jag höra mera. På varje fest sjöng vi Summerlovin, jag tjatade och älskade att sjunga tillsammans med dig. Du var Danny, jag var Sandy.. men du överklassade mig varje gång. :) Du spelade saxofon för oss i din lägenhet. Man fick sovplats hos dig när man inte vill ta vägen någon annanstans. Du var aldrig elak, du stöttade en alltid och jag försökte lyssna och prata med dig när du var ledsen. Vi hade en jätte bra semester på Öland tillsammans men våra vänner, vi kom närmre varann för varje gång vi sågs. Jag blev så ledsen när ett band brast och det betydde att banden till så många andra också fick ett slut. Men du fortsatte prata och ha kontakt med mig, vårat band bröts aldrig. Vilket betydde så otroligt mycket för mig! Varje gång jag träffade dig, som alltid var på ågatan, blev jag så glad. För att jag saknade dig, och det visste du. Man sken upp, du var glad. Man skrattade Alltid tillsammans med dig! Jag saknar dig så otroligt mycket Jerka! <3 Du var/är en sann vän. Jag kommer aldrig att glömma dig. Rest in peace Jerry (F)
Kramar Matilda.